Spökhuset

En novell av Rebecka

Spökhuset

"Martin, gå upp nu."

"Okej mamma."

Klockan var 06:30. Skolan började inte förrän en och en halvtimme. Martin Karlsson steg upp ur sängen. Martin Karlsson var en lång, smart tolvåring. Han hade brunt hår, grågröna allvarliga ögon, stora öron och smala läppar.

Golvet var kallt under fötterna. Martin gick fram till garderoben och började plocka fram kläder som han skulle ha på sig den dagen. Han klädde på sig, sedan gick han ut ur rummet och ner till köket. Han satte sig ner vid köksbordet och började äta frukost.

Han satt på skolbussen. Klockan var 07:45, skolan började om en kvart. Första lektionen var Historia, Martins värsta ämne.

Martin satt vid sin bänk. Framför honom satt Nathalie, klassens snyggaste tjej. Hon hade långt svart hår, smaragdgröna ögon och en smal figur. Tiden släpade sig fram den lektionen. På rasten stod alla killarna(inklusive Martin) i en ring och skröt. I mitten av ringen stod Nathalie. Hon tittade på killarna och sade:

"Jag gillar tappra män. Den som är modigast tar mitt hjärta."

Martin tyckte att detta lät underligt. Killarna började genast skryta om hur modiga dom var. "Ni måste bevisa det. Den som vågar sova över i spökhuset en natt är den modigaste."

Killarna teg, spökhuset var ett gammalt hus som det spökade i. Alla, till och med dom vuxna, var rädda för spökhuset.

"Någon som vågar?" Frågade Nathalie.

"Jag kan göra det". Sade Martin utan att kunna hejda sig.

Alla tittade förskräckt på honom.

"Upp till bevis. På lördag ska du gå dit och sova över där till söndag. Ta bilder av det så vi vet att du har varit där." Sade Nathalie

"Okej." sade Martin.

På lördagskvällen gick Martin till spökhuset. Han hade en väska med övernattningssaker och en kamera i ett band runt halsen. Han ångrade nästan att han hade gått dit när han stod framför dörren. Men, ett löfte är ett löfte. Han öppnade dörren, den gnisslade lite.

Han hostade till av allt damm som fanns där inne. Han stängde dörren. Han hade redan tagit en bild av huset, nu tog han en av hallen. Han gick längre in i huset, han tog en bild av varje rum han passerade eller gick in i. Huset var mörkt och tyst, det enda som hördes var Martins steg som knarrade i de gamla plankorna i huset.

Men ändå kände sig Martin bevakad. Han gick upp för trapporna till övervåningen. Hans fötter gjorde avtryck i dammet. På det översta trappsteget stannade Martin. Han rös av obehag, någon iakttog honom. Han vände sig om, ingen där. Han gick vidare, ju längre in han kom desto mer iakttagen kände han sig. Han fotograferade alla rum han passerade. Han rös igen. Det hade plötsligt blivit fruktansvärt kallt här
uppe. Han tittade på klockan; 23:56.

Fyra minuter kvar till den var tolv, spöktimmen. Varför hade han gått med på detta? Han förbannade sig själv för att han hade lovat att stanna här en hel natt.

Plötsligt var han omringad av genomskinliga varelser, spöken. Martin kände hur håret i hans nacke reste sig. Han ville fly. Han backade rakt igenom ett spöke. Han fortsatte att backa. Spökena svävade framför honom, följde efter honom. Plötsligt kände han hur han tappade fotfästet. Just det! Trappan! Han föll ner, slog emot varje trappsteg. Sen svartnade framför hans blick, han hade tappat medvetandet.

Han vaknade upp i en säng på ett sjukhus. Hur hade han hamnat här? Huvudet bultade och han kände sig illamående. Dörren öppnades plötsligt och Nathalie kom in. Hon tittade på honom med oroliga ögon.

"Hur mår du?" Frågade hon oroligt.

"Jag mår... skit." Sade Martin och gjorde en plågad grimas.

"Din kamera gick i sönder när du föll". Sade Nathalie.

" Hur hamnade j ag här?" frågade Martin.

"Tja, vi blev oroliga när du inte kom tillbaka på morgonen, så vi gick till spökhuset. Och där låg du med ett stort sår i bakhuvudet". Sade Nathalie.

"Jaha, Hur länge har jag legat här?" Frågade Martin.

"Tre dagar." svarade Nathalie.

"Det var mycket". Sade Martin.

" Jaja, hur som helst. Får jag chans på dig?" Frågade Nathalie.

"Ehh... ..Okej." Sade Martin och rodnade.

Dom log mot varandra.