”Vårt lag suger”, sa jag och tittade på Sharon.
Inte för att jag brydde mig om ifall hon svarade. Hon hade
hållit mun sen vi kom till fotbollsplanen.
”Jamen, jag vet”, sa hon. ”Tjejer är så dåliga på fotboll.”
”Varför ville du gå hit då?”
”Jag trodde att killarna spelade.”
”Kul för dig”, sa jag.
Jag och Sharon var bästisar. Hon hade förflyttats från Middle
School och redan första dagen hade vi upptäckt att vi hade
mycket gemensamt.
Sharon är en sån som alla gillar. Hon är jättepopulär. Vill ni
veta varför? Jo, för att hon är smal, solbränd och blond. Det måste
man vara för att klara sig bra här.
Jag har en blond peruk, fast jag är inte så snygg. Egentligen
har jag brunt hår. Fast ingen vet om det. Inte ens Sharon. Min mamma
är supermodell och min storebror är rocksångare. I min förra
skola ville alla vara kompis med mig för att få min mammas eller
storebrors autograf. Efter att de fått det, brydde de sig inte om
mig. Nu, när jag började i SJH, ändrade jag mitt utseende totalt
för att ingen skulle känna igen mig. Jag är rätt lik min storebror.
Så jag tog på mig en blond peruk (OBS! Den var mörkblond,
med andra ord råttfärgad). Sen gjorde jag mina ögonbryn buskigare,
min näsa större, och till slut: en massa finnar i ansiktet. Jag
förväntade mig alltså att få riktiga vänner här. Men nix. Man
måste vara helt fri från finnar, ha perfekta tänder, ha kvarsittning
några gånger, skita i läxan och såna saker som bevisar att man
inte är en tönt eller plugghäst. Tyvärr kunde jag inte hjälpa detta,
för om jag tog bort mina finnar skulle alla känna igen mig. Men
nu var det för sent. Vad kunde jag säga?
”Hej, det är jag, Sierra. Dotter till modellen Monique ni vet. Jag
klädde ut mig för att känna hur det var att leva som den större
delen av skolans befolkning?”
Aldrig i livet!
Och nu till den största delen av problemet: Sharon är kär i
Mike Croix. Mike är den mest populära killen i hela skolan, är
lagkapten för fjorton lag och såklart blond. Alla Mikes kompisar är
blonda. Shayne och Kevin är blonda. Oliver och Terry är blonda.
Mike brukar vara kär i blonda tjejer, men alla är tyvärr mer
intresserade av High School-killar.
Utom en.
Sharon Gen Dravos.
Riing! Rasten var slut.
”Vad har du för lektion nu?” frågade Sharon när vi gick längs
korridoren.
”Jag ska ju träna på pjäsen”, påminde jag.
”Just det. Åh, vems mattetal ska jag nu skriva av…?”
Jag vinkade till henne och gick till teatersalen. Jag är med i
dramaklubben. Och för det mesta brukar jag ha en stor roll. Men
inte den största. Den har alltid Wendy.
Mr Hinkhouse, dramaläraren, sa åt oss att värma upp och sen
gå igenom hela pjäsen. Sen var lektionen slut, och det var lunchrast.
Att skolan fortfarande serverar ärtsoppa borde faktiskt stämplas
som barnmisshandel, tycker jag. Jag hade som vanligt mat
hemifrån, men Sharon visste ju inte att maten var giftig, så hon
hade inget. Hon fick smaka lite av mig. Men jag hade inte så
mycket. Mamma packar alltid ner nyttig mat till mig, så jag inte
ska bli fet, och det blir man inte så mätt av. Sharon envisades med
att vi skulle sitta med Mike. Till slut gjorde vi det. Egentligen ville
jag inte det, för jag såg ut som ett fån bredvid alla andra. Jag vet
att Mike inte hade låtit mig sitta där om jag kom dit ensam.
Varje dag, innan jag går hem, brukar jag gå in på toaletten och
ta av mig allt smink och peruken. Sen brukar jag smita ut när
korridoren är tom.
När jag kom hem hittade jag en lapp från Monique. Min mamma
alltså, som helst vill bli kallad vid förnamn. Det stod att hon
skulle plåtas för nån sminkreklam. Det är alltid så.
Hon ska alltid i väg och visa kläder eller fotas till nån tidning.
Monique och Jason (min storebror) kommer inte så bra överens.
Jason har flyttat till London nu, men innan brukade han och
Monique bråka jättemycket. Monique ville alltså att Jason skulle
bli modell, precis som hon. Fast Jason ville bli rocksångare. Och
nu är det samma sak med mig. Mamma vill att jag ska bli nästa
Penelope Cruz. Men jag vill också bli artist eller skådis. Men det
vågar jag inte säga till mamma. Jag kan ju inte flytta ut när som
helst.
”Marni! Marni, vänta!”
Sharon ropade på mig innan jag ens gått förbi fontänerna som
finns framför vår skola.
Jag stannade.
”Vad är det?”
”Du delar skåp med Aaron McIntyre, va?” sa Sharon andfått.
Jag nickade.
”Han är bara så söt!”
”Jag trodde att du var kär i Mike.”
”Jag vet, men jag visste inte att Aaron också börjat på Junior
High. Jag var kär i honom förra året också. Vi gick ju i samma
klass.”
”Aha”, sa jag. ”Men Aaron är ju inte blond.”
”Va?”
”Inget”, sa jag hastigt.
”Aaron var som Mike i vår förraskola”, berättade Sharon.
”Han bestämde typ.”
Jaha. Man var tydligen tvungen att vara brunett i deras skola.
Ja, där skulle ju jag passa in i så fall.
”Du vill att jag ska fråga på honom åt dig va?”, sa jag.
Sharon nickade. Jag höjde på ögonbrynen . Den där tjejen visste
ju ingenting. I denna skola frågar man inte chans. Det slutade
vi med i fyran.
”Jaja, som du vill”, sa jag och hissade min väska högre upp på
axeln.
Vi gick in i skolan.
”Du, Marni… Du gillar väl inte honom va?”, sa Sharon.
Jag skrattade.
”Jag känner honom inte”, sa jag. ”Ja, jag vet ju att han är söt,
men det betyder ju bara att han byter tjej jätteofta.”
”Inte när han är ihop med mig”, sa Sharon glatt.
Aaron hade räddat mitt liv innan vi ens börjat vår tredje lektion.
”Jag är ihop med Aaron!”, tjoade Sharon.
Kul för dig, tänkte jag. Och kul för mig.
Och det bästa var att Mike inte verkade bry sig! Wow, alltså!
Fast han verkade inte bry sig om mig heller.
Sharons och Aarons förhållande höll i en vecka. Det var det
jag gissade. Aaron byter tjej lika ofta som han byter tröja. Han är
ihop med en tjej som heter Hailey nu. Sharon är för deppig för att
bry sig om att bli kär i nån annan. Fast jag vet att hon kommer bli
det till slut.
Jag brukar mejla till Jason. Det var meningen att han skulle
komma till USA idag. Vi skulle träffas på en glassbar (Monique
går aldrig till glassbarer) men han kom aldrig. När jag kom hem
tittade jag i mina mejl. Jag hade fått ett från gitarristen i Jasons
band, Jeff. Han skrev att Jason hade blivit sjuk. Cancer. Usch. Ni
vet säkert vad cancer är. Det är femtio procent att man dör, och
femtio procent att man överlever. Jag visste inte om jag skulle
säga något till Monique. Om han blev frisk behövde hon ju inte få
reda på det. Men om han… Okej, det tar vi nån annan gång.
Jag var bara tvungen att åka till Jason innan det var för sent.
Flygbiljetter är så dyra nuförtiden. Jag hade inte pengar så det
räckte, så jag ringde till en tjej från dramaklubben, Lauren.
”Hmm… jag har inte så mycket pengar”, sa hon.
Jag suckade.
”Kan jag inte få låna?”, undrade jag. ”Jag betalar tillbaka så
fort jag kan.”
”Jag tror inte att det går”, sa Lauren. ”Jag måste alltid ha lite
ifall det händer något. Mamma kommer att se om jag använt
nåt.”
Det blev tyst.
”Men jag har en idé”, sa Lauren. ”Vi kan gå ut på stan och
sjunga lite och försöka samla pengar. Du gillar ju att sjunga.”
”Går det verkligen?”, fnittrade jag.
”Såklart. Jag kan ta med mig min gitarr.”
”Är det sant?”
Lauren skrattade.
”Jag menar allvar, Mar. Vi ses vid gallerian om en kvart.”
”Okej. Hej då.”
Så vi gick till gallerian och sjöng. Alla var så snåla. Det högsta
vi fick var typ… tio cent, tror jag.
”Ja, det var i alla fall värt ett försök”, sa Lauren. ”Efter några
dagar har vi nog så det räcker.”
Jag skrattade. Det kändes lite konstigt. Så här roligt har jag
aldrig haft med Sharon, och ändå är jag bästis med henne.
Nästa dag var Sharon och Mike ihop. Jag trodde först att hon
drev med mig. Hon gjorde ju slut med Aaron igår. Var hon verkligen
som honom?
Den här dagen kan man kalla för Dagen när jag borde ha dött,
men gjorde det inte. Suck. Det märks att Sharon och Mike är ihop.
Mike är mycket schystare mot henne. I vanliga fall brukar han
vara halvsur på alla, men inte idag. Jag hade dötråkigt hela dan,
men på eftermiddagen började det bli lite roligare, för då hade vi
teater.
”Slå er ner!”, ropade mr Hinkhouse. ”Jag har nåt viktigt att
berätta.”
Hans ögon glittrade medan han väntade på att vi skulle sätta
oss på de röda stolarna.
”Någon av er kommer att få ett skivkontrakt!”
Först blev det helt tyst. Sen började alla prata i munnen på
varann.
”Vad enkelt”, viskade Lauren till mig. ”Det är ju bara jag, du
och Wendy som kan sjunga. Vi knockar ut Wendy först, och sen
knockar jag ut dig”, skämtade hon.
Mr Hinkhouse höll upp handen för att lugna ner oss.
”Det kommer inte att bli så lätt som ni tror”, sa han varnande.
”Alla kommer att få en chans, även om man inte är med i dramaklubben.
Ni kommer däremot få lite försprång, eftersom ni tränar
mer än de andra. Juryn kommer att ge er poäng från noll till tio.
Ni börjar med ett medan de andra börjar med noll. Uttagningen
är på fredag, om två dagar alltså. Man går in själv och sjunger en
valfri låt. Därefter får man sin poäng, men får inte säga det till
någon. Efter lunchen sätter de upp listan på teaterdörren, alltså
dörren bakom er. Allt står i detta häfte om ni glömmer det”, tillade
mr Hinkhouse och viftade med några häften.
Jag visste att jag inte skulle behöva dem. Jag slöt ögonen och
försökte komma ihåg allt Jason lärt mig om att sjunga. Jag har
spelat in en skiva på skoj i deras studio, och alla tyckte att jag
sjöng bra. Jag har också sjungit en låt tillsammans med Jason på
en av deras konserter, och nästa dag sa Jason att han fått ett mejl
från nån som jobbade med musik. Han sa att jag hade talang och
han var bergis på att jag skulle bli känd när jag blev stor. Allt var
under kontroll, visst?
Nuförtiden brukar jag sitta med Lauren på lunchen. Sharon brukar
sitta med Mike eller sina nya, coola, och blonda kompisar.
Alltså, jag har ju också blond peruk, men den är ju råttfärgad, och
det är inte samma sak. Idag kunde Lauren inte sitta med mig, för
hon var tvungen att sitta med Rosie Regreph. De skulle diskutera
nåt om hejaklacken. Det som jag tycker är lite coolt är att Rosie och
en tjej som heter Mackenzie, de är blonda, och med i hejaklacken.
Men de bestämmer inte. Det är Lauren som är hejaklacksledare,
och hon är brunhårig. Och en annan tjej som heter Lix, hon är vice
hejaklacksledare, och hon är också brunhårig.
Plötsligt satte någon ner sin bricka på bordet med en duns. Det
var Sharon.
”Men heeeej”, sa jag överdrivet syrligt. ”Hur kommer det sig
att du inte sitter med blonda Enid och Kerry?”
”Va?”, fräste Sharon.
Jag vickade på ögonbrynen och slängde med håret.
”Jag behöver din hjälp”, sa Sharon och drog fram en stol.
”Det är en ära”, sa jag och gjorde honnör.
”Allvarligt, Marni”, sa Sharon irriterat. ”Jag är inte kär i
Mike.”
Jag höjde på ögonbrynen.
”Ja, det syns verkligen.”
”Kolla”, väste Sharon och lutade sig fram. ”Jag är fortfarande
kär i Aaron.”
fattar du? Jag blev ihop med Mike för att göra Aaron avundsjuk.
Men Aaron ser knappt på mig.”
”Det är väl inte så konstigt”, sa jag och stoppade en broccoli i
munnen. ”Han tittar ju bara på Hailey.”
”Jag vet.”
Sharon snurrade en hårslinga runt fingret.
”Å, vad ska jag göra?”, utbrast hon. ”Mike är så tråkig. Han
vågar inte göra något.”
”Gör slut med honom då”, sa jag så nonchalant jag kunde.
”Men då finns det ju ingen att vara ihop med.”
”Allvarligt, Sharon, pojkvän är inte ett måste. Du har varit
ihop med tretton killar och nu gnäller du över att du inte får just
den killen du råkar gilla just nu. Du tänker inte på de tjejer som
alltid velat ha en kille men aldrig fått nån. Det är fegt.”
”Okej då!”, nästan skrek Sharon. ”Jag hade faktiskt förväntat
mig lite hjälp från dig, men du är verkligen inte till nån nytta! Du
är en så bra kompis!”
”Du också”, fräste jag. ”Du struntar i mig för att vara med
snygga tjejer som inte kan tänka. En dag kommer du att komma
krypande till mig. Det vet jag.”
Sharon blängde på mig, snodde runt och satte sig hos Enid.
Dagen D. Dagen när jag skulle få skivkontrakt. Jag behöver väl
inte ens anstränga mig? Eller jo, man vet aldrig vad som kan hända.
Det var fredag. Jag och Lauren gick tillsammans till uttagningen.
Det gick väldigt bra. Jag fick tio poäng av juryn. Det fick
Lauren och Wendy också (de berättade det för mig även om man
inte fick). Jag visste ingen annan som fick tio. De flesta sa inte vad
de fick.
”Det får man inte säga”, sa de.
Fast jag tror att de fick så lite att de inte vågade säga det. Jag
var så nervös och ivrig att jag knappt åt något på lunchen. Till slut
bestämde jag och Lauren att vi skulle hoppa över lunchen och gå
direkt till teatern så vi kunde se listan först. Men det var redan jättemånga
där. Det var så många att mr Hinkhouse knappt kunde
komma fram med listan. Jag och Lauren såg ingenting, även om
vi ställde oss på tå. Wendy stod längst fram med sina kompisar.
Efter en stund kom hon fram till mig och Lauren.
”Marni, du fick…”, började hon dystert.
”Tyst!”, avbröt jag.
Med dunkande hjärta trängde jag mig fram. Jag ville se det
själv. Jag ville med mina egna ögon se mitt låtsasnamn högst upp
på listan.
”Ja… ja! Jag fick det!”, hörde jag någon skrika.
Va? Fick vadå? Skivkontraktet? Men Wendy sa ju…
Jag knuffade undan två killar, och plötsligt stod jag framför
listan. Jag slöt ögonen, räknade till tio, och öppnade dem igen.
Mina ögon gled över de första raderna:
”Tack för att ni provsjöng för oss och visade era fantastiska
talanger. Tyvärr har vi bara ett skivkontrakt att dela ut, och det
går till…”
Jag bet mig i läppen. Hoppas, hoppas, hoppas!
Rosie Regreph.
Okej, det var droppen. Har alla vuxna blivit dumma i huvudet
nu också? Måste de också bara gilla blonda personer?
Herregud.
Jag var helt säker på att jag skulle få det.
Herregud.
Min hjärna slutade fungera. Jag kunde knappt andas. Jag vet
att det var fånigt, men…
När jag hade slutat skaka tog jag reda på vilken plats jag kom
på. Efter Rosie kom Wendy, och sen en tjej som hette Claudine.
Jag dog nästan. Jag var inte med på topp tre. Efter Claudine kom
fem tjejer från dramaklubben och sen några ökända tjejer. Jag
kom på elfte plats. Det kan bara betyda en sak. Allt det där som
alla har sagt till mig… det var bara skit.
Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Jag ville
detta så mycket… Varför gör de så? Varför ljuger de om en massa
saker och tror att allt blir bra? Man får ju reda på sanningen till
slut. Mitt resultat, ja, det bevisade bara en sak. Jag var inte bra.
Och det betyder att jag är dålig.
Det var jobbigt där hemma. Monique höll hela tiden på att försöka
muntra upp mig med sitt professionella modelleende. Och
det fungerade tyvärr INTE.
”Äh, jag vet ett bättre sätt att bli artist på”, sa hon. ”Jo, först är
du fotomodell…”
”Nej, mamma, jag vill inte bli fotomodell!”
”Nej, lyssna nu på mig, Sierra. Först är du fotomodell, sen blir
du riktig modell, en sån som visar kläder alltså. Och sen blir du
en som är med i reklamfilmer, och sen är du med i riktiga filmer,
och så småningom är du med i en film där du ska spela en rockstjärna,
och då lär du dig sjunga på riktigt och då får du ett skivkontrakt
och blir artist! Bra, va?”
”Jättebra, Monique, jag är åttiotre år då.”
Monique suckade.
”Ska vi äta glass?”, sa hon och la huvudet på sned.
Okej, mamma hade verkligen blivit knäpp. Hon ville att vi
skulle äta glass.
”Jag kan köpa chokladglass till oss båda två.”
”Och sen får jag äta upp det själv för att du inte vill väga ett
gram mer än förra året”, sa jag.
”Nej, jag gillar choklad”, sa Monique glatt. ”Det vet du.”
”Du är allergisk mot choklad”, sa jag ynkligt. ”Du mår illa av
det. Kommer du inte ihåg det?”
”Jag ljög”, sa Monique hastigt.
”Jag vill inte, mamma, jag är inte sugen.”
”Herregud, Sierra, så viktigt var faktiskt inte det där skivkontraktet!”
”Mamma, du har inte gett mig min månadspeng på jättelänge”,
avbröt jag.
Monique suckade och grävde i sin väska.
”Här!”, sa hon och slängde några sedlar till mig.
Jag räknade dem snabbt. Ja! Det räckte!
”Jag går och lägger mig nu”, sa jag och gick in på mitt rum.
Jag startade datorn och bokade en biljett. Jag skulle hämta den
imorgon.
Plötsligt längtade jag jättemycket efter att få prata med Jason.
Om Sharon, om Mike, om Sharon och Mike, om Lauren, Monique,
skivkontraktet…
Jag somnade snabbt.
På måndagen sprang Sharon fram till mig på första rasten. Hon
hade tydligen glömt vårt lilla bråk.
”Hej! Synd på skivkontraktet.”
”Det gör inget”, sa jag och ryckte på axlarna, vilket det självklart
gjorde.
”Får jag och Mike komma hem till dig idag?”
”Visst.”
”Du behöver inte låta fullt så entusiastisk”, skämtade Sharon.
”Jag är bara lite trött”, sa jag och log lite.
Varför ville hon och Mike komma hem till mig? Där finns ju
inget speciellt…
”Vad är det där?”, frågade Mike och pekade på en stor vas.
”Önskevasen”, svarade jag. ”Man skriver en önskan på en
lapp och stoppar den i vasen, sen kan man ta ut den när önskan
är uppfylld.
”Å, får jag önska något?” frågade Mike. ”Jag ska önska att jag
blir fotbollsproffs.”
”Det går inte”, sa jag. ”Det ligger redan en önskan i den.”
Det var min önskan om att bli skådespelerska eller artist. Och
den önskan skulle säkert aldrig slå in.
”Jag måste gå på toa”, sa Sharon. ”Var ligger den? Ert hus är
så stort.”
”Längst ner till vänster”, svarade jag.
Det blev lite tyst när jag och Mike stod där ensamma.
”Vem är det?”
Mike pekade på en stor tavla med mitt ansikte. Mitt riktiga
ansikte, alltså.
”Å”, sa jag. ”Det är min kusin.”
”Jaha.”
Jag tyckte att Sharon var lite dum att hon inte gjort slut med
Mike. Kanske skulle jag…?
”Du… eh… Sharon, hon… Sharon är inte kär i dig.”
”Va?”
Mike snurrade runt.
”Sharon är fortfarande kär i Aaron”, sa jag. ”Hon blev ihop
med dig för att göra Aaron svartsjuk.”
”Det tror jag inte på”, sa Mike.
”Det är sant.”
”Jag får väl fråga henne”, sa Mike.
Å nej.
”Det är sant”, upprepade jag.
”Det låter faktiskt lite konstigt”, tyckte Mike. ”Men jag kan ju
fråga henne.”
Låset vreds om och Sharon kom ut.
”Jag måste också gå på toa!” sa jag och fullkomligt störtade
iväg.
Jag låste snabbt dörren om mig och höll för öronen. Jag ville
inte höra. Eller jo, det ville jag. Jag spetsade öronen. Jag hörde deras
röster, men inte vad de sa. Sen hörde jag hur de gick runt lite.
Ånej. Tänk om de tänkte ta sönder något! Jag bad en stilla bön
om att de inte skulle ta sönder mammas glasblomma som hon
fick när hon vann miss Sacramento. Jag hörde hur dörren smällde
igen. Bra. De gick.
Jag öppnade dörren och gick in på mitt rum. Jag såg mig omkring
i rummet. De verkade inte ha tagit något. Sen letade jag efter
biljetten. Jag hittade inte den. Vad konstigt. Jag var helt säker
på att jag la den på skrivbordet igår kväll. Sen såg jag halva biljetten
under min matta. Jag drog lättat efter andan. Men när jag tog
tag i den fick jag bara halva. Å nej. Jag hade väl inte rivit i sönder
den? Jag tittade under mattan, men den andra halvan fanns inte
där. Sen såg jag att den var på bokhyllan. Långsamt började jag
förstå vad som hade hänt.
Sharon och Mike hade rivit sönder biljetten. De hade gått runt
i huset för att se vad de kunde förstöra. Då läste de det senaste
mejlet. Det jag fått av Jeff när han berättade att Jason fått cancer.
Jag knycklade ihop biljetten till två små bollar och kände hur
jag hatade Sharon och Mike.
Sharon och Mike undvek mig i skolan. Men när det hade gått tre
dagar kom de fram till mig i cafeterian.
”Marni?”, sa Sharon. ”Vi är verkligen ledsna för att vi rev sönder
biljetten. Du borde väl ha sett det nu? Och jo, vi vill att du ska
veta att… vi har köpt en ny.”
Mike höll fram en biljett.
”Jaha”, sa jag med darrande röst. ”Och hur kommer det sig att
ni inte gav mig denna igår? Eller i förrgår?”
”Vi hade inte pengar då”, sa Mike. ”Vi köpte den igår ju.”
”Men varför gav ni mig inte den igår då?”
”För... det var sent ju!”, utbrast Sharon.
”Ni skulle faktiskt kunna ge mig den mitt i natten, och det vet ni!”
”Vi är jätteledsna!”, sa Sharon och blev blank i ögonen.
Herregud, varför skulle hon gråta? Det borde ju vara jag som
var ledsen!
”Sharon, du kan inte göra en sådan sak och sen be om ursäkt
och tro att allt blir bra igen! Det där är oförlåtligt!”
”Men du berättade ju för Mike!”, skrek Sharon.
”Vad har inte du sagt då?”, vrålade jag. ”Jag har hört hur du
snackar skit bakom min rygg med dina coola, BLONDA kompisar.
Du har avslöjat mina hemligheter och sen har ni skrattat åt mig!
Jag gjorde bara det rätta!”
Sharon hoppade på mig. Jag visste att jag bad om det. Hon
klöste mig på kinden med sina manikyrerade naglar.
”Du rev mig för att du vet att jag har rätt”, sa jag.
”Herregud, du blöder!”, sa Mike stressat.
Åh gud.
Jag rusade ut från cafeterian med allas ögon på mig.
Jag sprang hem. Jag ville inte vara kvar där inne. Efter skolan
kom Lauren hem till mig. Hon hade med sig Mike. Men inte Sharon.
Tur det.
”Hur mår du?”, frågade Lauren direkt. ”Vill du att vi ska
gå?”
”Spelar ingen roll.”
”Du… ”, sa Mike. ”Hur farligt kan det vara egentligen? Vi har
ju köpt en ny biljett.”
”Biljetten… det var dina pengar eller hur?”, sa jag.
Mike nickade. Jag drog ett djupt andetag.
”Kan man lämna tillbaka biljetten?”, frågade jag.
”Jag tror det”, sa Mike. ”Men varför ska du göra det? Det är
bäst att du åker nu på direkten så att Jason inte dör.”
Jag svalde.
”Jason är redan död.”
”Va? Hur dog han?”
”Mike!”, utbrast Lauren.
”Jag vet inte”, sa jag och kramade mig själv. ”Jag har inte hunnit
prata så mycket med dem. Jag antar att han bara slöt ögonen och
aldrig öppnade dem igen.”
Ingen sa något på en lång stund.
”Varför gråter du inte?”, frågade Mike till slut.
Det var en rätt dum fråga tycker jag.
”Eh, jaa… Jag orkar bara inte. Jag var uppe hela natten igår.”
Jag blinkade.
”Har ni något emot om jag vill vara ensam?”, frågade jag.
”Min mamma vet det inte än och… hon och Jason bråkade
väldigt mycket… jag vet inte riktigt hur jag ska säga det. Jag
behöver nog tänka lite.”
”Javisst, självklart”, sa Lauren och tog tag i Mikes arm. ”Kom
nu så går vi.” Det lät som att hon pratade med sitt barn eller nåt
sånt, men jag log inte.
På kvällen ringde telefonen. Jag funderade på att be Monique
svara, men hon hade gått och lagt sig. Hon sa att hon var jättetrött
efter att jag berättat allt. Jag tog upp telefonen. Den verkade väga
fyra ton. Minst.
”Hallå?”
”Sierra?”
”Ja?”, sa jag.
”Det är Jeff.”
”Jag hör det.”
”Vi ska ha begravning nästa vecka, så du kan säga det till
Monique. För du har väl berättat det?”
Jag nickade, även om han inte såg mig.
”Och sen undrar vi… nu har vi ju ingen sångare så… om du
ville bli det?”
”Jag vet inte, Jeff”, mumlade jag. ”Vi hade en sån tävling i
skolan, och jag kom på elfte plats.”
”Jag vet”, sa Jeff. ”Fast du är egentligen bäst. Kommer du ihåg
den där gubben som skrev till Jason om att du var jätteduktig på
att sjunga? Han var en av dem som satt i juryn. Juryn skulle just
säga att de skulle ge skivkontraktet till dig när mr Uni – gubben
alltså – sa att det inte behövdes, för han skulle ändå skicka ett
skivkontrakt till dig.”
”Är det sant?”, utbrast jag. ”Eller, det kan det ju inte vara, för
då skulle ju jag komma på andra plats.”
”Äh, de gjorde en sån där knäpp grej… rebus eller vad det nu
heter? Du kom på elfte plats, och elva är ju två ettor. Det betydde
typ att du var dubbelt så bra som ettan eller nåt sånt. Mr Uni sa
att du skulle lista ut det till slut.”
”Jaha”, sa jag. ”Men vi har ett litet problem till. Jag är inte den
rockiga typen.”
”Ja, men vi spelar ballader också.”
”Men inte bara ballader”, sa jag. ”Det är så tråkigt. Kan ni inte
spela… pop?”
”Jaha, okej då.”
”Seriöst, Jeff!”
”Jag menar det!”
Brev från Sierra (Marni) till Sacramento Junior High:
Hej, för inte så längesen blev en viss person arg på mig för att jag berättat
en hemlighet för hennes kille. Då rev hon sönder en biljett som jag
köpt för att hälsa på min storebror i England innan han dog. Och det
var dumt gjort.
Och för ungefär bara en vecka sedan blev jag jätteavundsjuk på tjejen
som vann skivkontraktet. Hon gick omkring och skröt om det, och det
var också väldigt dumt gjort, för alla visste redan om det.
Men jag har också varit dum. Jag har ljugit för er alla hela tiden.
Och ingen har kommit på mig! Otroligt. Jag heter inte Marni. Från
och med nu finns hon inte längre. Jag har inte mördat henne eller nåt
sånt, jag hittade bara på henne. Marni har aldrig existerat. Jag klädde
ut mig till henne för att få riktiga vänner. Jag heter egentligen Sierra.
Och min storebror som dog heter Jason. Han var sångare i bandet Role
Model. Min mamma heter Monique och är modell. I min gamla skola
ville alla vara med mig för att min familj är känd. Men de var inga
riktiga vänner. Därför hittade jag på Marni. Men det blev inte riktigt
som jag hade tänkt mig. Här var man tvungen att vara blond och smal
för att bli omtyckt. Jag önskar att jag hade gått till skolan första dagen,
utan peruken och sminket. Då skulle jag kanske försökt hjälpa de som
var lite utanför.
Nu ska jag och Monique till London för att begrava Jason. Vi
kommer att stanna där, för vi har fått nya jobb. Men jag lovar att ni
kommer att se Monique i reklamfilmerna fortfarande. Och ni kommer
att se mig på Role Models skivomslag.
Vi kanske kan ha en konsert i Sacramento nån gång
Hälsningar
Sierra
