Utanför fönstret i Elins klassrum flög plötsligt en elefant. Och så en till. Och ännu en. Hon såg förvånat på dem där de flög i flock över staden med de stora öronen flaxande genom luften. Alla barnen sprang ut på gården och vinkade och skrek sig blåa i ansiktet. De älskade flygelefanter! Varje år vi den här tiden väntade de med spänning på att de skulle passera över stadens skolgårdar och sen vidare ut över havet. Ibland stannade elefanterna till och hälsade vänligt på barnen, men i år verkade de ha förfärligt bråttom. Kanske var det för att hösten närmade sig så snabbt.
”Varför vill de inte vara kvar här över vintern?” frågade Elin sin bästa vän Johan. ”Har de inga varma kläder?”
” Jo, men du vet att de här elefanterna tycker inte om snö. Inte sen den där dagen när man låste in dem på zoo. Det är åtminstone vad pappa säger.”
Elin följde ledarelefanten med blicken. Han såg gammal och vis ut.
”Vad menar du” frågade hon fundersamt. ”Vad har zoo med snö att göra?”
”Vet inte” svarade Johan. ”Vi frågar Fröken!”
När de väl var tillbaka i klassrummet var alla barnen nyfikna på vad Fröken skulle säga om elefanternas rädsla för snö. De flesta hade hört vad Johan sa och mumlade nu sinsemellan om varför flygelefanterna flyttade söderut över vintern.
”Ja” sa Fröken tyst, ”egentligen har vi inte tid att prata om det här nu.”
Barnen suckade besviket och en del av dem började nästan gråta så nyfikna de var.
”Snälla Fröken” stönade de i kör, ”du kan väl berätta!”
Hon tittade på barnen och sen på klockan.
”Nåja, vi får väl göra ett undantag den här gången. Så här var det, förstår ni.”
Och sen började hon berätta. Vartenda öra i klassrummet växte.
”För länge sen” började Fröken”, bodde elefanterna och människorna tillsammans över hela Landet. De hjälptes åt att arbeta i fabrikerna och på de stora åkrarna i Skaune. På den tiden kunde ingen någonsin tro att det skulle bli så hemskt som det blev. Nej, då levde man glatt tillsammans och hade stor nytta av varandras kunskaper. Elefanterna fick hjälp med att bygga hus och skolor och människorna fick hjälp när de behövde flytta stora saker. Elefanterna är väldigt starka så de var till stor hjälp både i städerna och på landet.”
Fröken tittade ut över klassen och blev förvånade över hur tysta de var. Hon log. Johan skruvade oroligt på sig i sin bänk och till slut kunde han inte låta bli att fråga längre.
”Men Fröken, vad hände då?” klämde han ur sig. "Du måste berätta färdigt!"
”Ingen vet egentligen vad som hände” sa Fröken. ”Men det sägs att det var en stolt elefant som till slut fick nog av den nye kungen, Christoffer Klums. Direkt efter att den nye kungen blivit krönt bestämde han att människorna inte längre skulle hjälpa elefanterna. Istället skulle man hålla dem inlåsta i stora byggnader och bara släppa ut dem när man behövde hjälp att bära sten och träd.”
”Fy vad orättvist” sa Kalle och såg så sur ut som det bara är möjligt. ”Så kan man väl ändå inte göra!”
Det blev tyst i klassrummet och alla tittade på Fröken. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. För visst var det nedrigt vad kungen hade gjort.
”Men” sa plötsligt Anna, ”blev inte elefanterna arga?”
”Jovisst blev de både arga och sura” fortsatte Fröken och var glad att Anna hade hjälpt henne vidare i berättelsen. ”Det var inte lätt för dem. Först var de fria att gå omkring hur de ville och sen utan förvarning låste man in dem. Och det är inte allt. Innan man låste in dem tvingade man elefanterna att ha en rosa mössa på sig. Alltid. Till och med på sommaren."
Fröken såg ut över eleverna och pekade sen på Johan som räckte upp handen.
”Kanske tvingade man dem att han mössor på sig för att de inte skulle får öroninflammation” gissade han. ”De har ju faktiskt väldigt stora öron. Tänk då vilka stora öroninflammationer de måste få. Måste göra väldigt ont."
Klassen skrattade högt åt Johans tokiga gissning.
”Riktigt så var det inte” sa Fröken när de tystnat. ”Det berodde helt enkelt på att man skulle kunna se dem på långt håll. På så viss blev det lättare att upptäcka dem och sen ringa till Infångningsverket. Det var dem som fångade in elefanterna.”
”Fy vad nedrigt” sa Alfred upprört.
Fröken nickade medhållande och fortsatte sen.
”Den första tiden efter att Christoffer Klums tagit makten blev många elefanter oroliga och sökte sig utomlands. Många åkte till Norlandia och en del ända till Amurikus. Men en som stannade kvar i Landet hette Glundor. Han var en av de största och ståligaste elefanterna som funnits i den här delen av världen. Det berättas att han kunde lyfta tjugofem stora tallar utan att bli det minsta svettig. Han bodde med sin fru i den norra delen av Sverige, där de tillsammans uppfostrade sin son Trullis.
Efter att kung Christoffer börjat sätt rosa mössor på alla elefanter började människorna uppföra sig konstigt. Man ville inte ha med sina gamla elefantvänner att göra längre. Man undvek dem och började kalla dem elaka saker. En del pekade finger åt elefanterna och skrattade. Till slut lede det till att Glundor, den stora elefanten, förlorade sitt jobb på skogsbruket i Norrland och hans familj fick ont om mat. Och det var därför som han i hemlighet samlade ihop de elefanter som tyckte att någonting borde göras.
”Vad gjorde dem Fröken” skrek Johan och var helt röd i ansiktet. ”Berätta vad de gjorde! Jag dör om jag inte får veta snart.”
Det var tur att Fröken var en snäll Fröken och helt enkelt inte brydde sig om att Johan ibland var lite otåligt. Så fort han var färdig drog hon fram en stol och satte sig ner.
”Jo, Glundor samlade elefanterna på hemliga möten. De bildade en klubb. Där pratade de om hur de skulle få tillbaka sin frihet och slippa de hemska mössorna. Man hittade på fantastiska planer och för varje möte kom det allt fler elefanter och ville bli medlemmar. Och allt var hemligt för människorna. Men en dag fick Christoffer Klums reda på vad som hände bakom ryggen på honom och det var då han bestämde att man skulle låsa in alla elefanterna på zoo.
Så under några veckor fångade Insamlingsverket ihop alla elefanter de kunde hitta och låste in dem. Det var inte många som klarade sig undan och vart enda zoo var plötsligt överfullt av ledsna elefanter. Så även Glundors familj. De hamnade i en liten stad som hette Träskville. Tillsammans med flera tusen andra elefanter fick de bo i små, små rum där de knappt kunde vifta på öron. Och nästan ingen mat fick de. Det var fruktansvärt!”
Fröken pausade och torkade sig under ögonen med en bit papper. Historien om elefanterna gjorde henne ledsen och några av barnen trodde att hon skulle börja gråta. Då räckte Anna upp handen och knackade samtidigt lätt på bänken så att Fröken skulle lägga märke till henne.
”Men” sa Anna, ”jag förstår fortfarande inte varför elefanterna avskyr snö. Och förresten, varför kunde de inte flyga på den tiden?”
”Du förstår” sa Fröken och såg lite gladare ut, ”att det skall jag berätta för dig nu. Efterhand som tiden gick ökade blev elefanterna surare och surarer. De blev arga på kung Christoffer. Och när elefanterna blev arga blev kung Christoffer ännu argare. Så han bestämde att elefanterna alltid skulle vara ute, både på sommaren och vintern. Människorna i Landet, som tidigare tyckt om elefanterna, brydde sig inte längre om dem. De var nöjda med kungen för att han hade gjort dem rika.
Och på sommaren gick det väl an att vara ute, men när hösten och vintern kom blev det som vanligt alldeles förskräckligt kallt här i Landet. De små bebiselefanterna blev sjuka och förkylda och mammorna gjorde sitt bästa för att hålla dem varma, men ibland hjälpte det inte. Många av dem fick åka till himlen.
Så en morgon när Glundor skulle gå och leka med sin son Trullis, var han helt enkelt borta. Trullis hade fått åka med Himmelsexpressen tidigt samma morgon. Snön hade varit så kall på natten att han inte klarat sig."
Anna försökte hålla sig, men till slut gick det inte längre.
”Vilka dumma människor!” sa hon så tårarna sprutade ur ögonen på henne. ”Jag hatar dem. Stackars Glundor! Och stackars Trullis!”
Fröken gick fram till henne och lade en tröstande arm över hennes axlar. Resten av klassen såg också förfärligt ledsen ut och det snyftades både här och där.
”Ja, det är väl bäst jag berättar färdigt då” sa Fröken kvickt. ”Innan ni blir helt förstörda av allt det sorgliga. När Glundor upptäckte vad som hade hänt hördes ett sorgset trumpettjut som ljöd tvärs över hela Landet. I efterhand har berättats att bergen skakade av det fruktansvärda ljudet och en del påstod att man kunde höra det ända borta Norlandia.
Men där stod Glundor. Och han var arg. Och han var ledsen. Många av elefanterna försökte trösta honom, men han vägrade lyssna på dem. Han blev bara ledsnare och ledsnare för varje minut som gick. Ryktet spreds snabbt till elefanter på andra zoo och de blev rädda för snön. Himmelsexpressen ville man bara åka med när man var gammal, inte när man är en liten elefant.
Samma kväll stod Glundor upp och tittade mot stjärnorna och längtade något hemskt efter Trullis. Och då upptäckte han att ju mer han längtade desto lättare blev han. Innan han förstod vad som höll på att hända svävade han en bra bit över marken och ett par stora, vita vingar växte ut på hans rygg. Den kvällen flög han ifatt Himmelsexpressen och hämtade tillbaka Trullis. Och ni kan tro att Trullis blev glad när han såg sin pappa komma flygande.
När morgonen grydde såg de andra elefanterna vad som hade hänt och frågade förvånat hur ett sådant mirakel kunnat ske. ”Jag längtade” svarade Glundor. ”Prova själva så ska ni få se!”
Och då började alla andra också att längta. Plötsligt var hela himlen full av flygande elefanter på väg efter Himmelsexpressen för att hämta någon de saknade. Några flög till andra zoo och berättade vad som hade hänt och till slut hade varenda elefant i Landet vingar på ryggen. Oj, som det flögs den natten!
”Vad bra!” utbrast Anna utan att kunna hejda sig. ”Men vad sa den hemska kung Christoffer Klums när han upptäckte att elefanterna var borta?”
”Han kunde inte säga så mycket” fortsatte Fröken vänligt. ”När flygelefanterna, berättade för människorna hur illa de haft det på zoo slängde nästan alla sina pengar i sjön och försökte hjälpa till. De ångrade sig något alldeles förfärligt och skämdes för sin kung. Christoffer Klums fick fly till Funlandia, ett land långt borta på andra sidan jorden.
Ja. Och så gick det till när elefanterna fick vingar och började akta sig för snön. Sedan den dagen flyger de alltid till Afrukus över vintern. Där solar och badar de hela dagarna.”
Hela klassen applåderade åt Fröken och ställde sig upp i bänkarna.
”Hurra! för den modiga elefanten Glundor” skrek de i kör. ”Hurra! Hurra!”
Anna och Johan såg nöjda ut. Den natten drömde de om flygelefanternas kamp för frihet.
Och visst är det sant, vartenda ord.
Skrivarkulan är ett projekt som drivs av Helsingborgs Stadsbibliotek. Ansvarig är författaren och fritidspedagogen Conny Palmkvist. 
